Hem > Samjuklighet är mångas verklighet

Samjuklighet är mångas verklighet

Jag ska försöka sätta ord på något som är min och många andras vardag. Ens tillvaro och liv. Det är komplext och inte så vanligt att man pratar om. Jag har också svårt att prata om det då det ligger så mycket skam under ytan. Därför ska jag försöka skriva ner det jag vill säga. I hopp om att sprida information och sätta ord på ett viktigt ämne. Det vill säga samsjuklighet.

Vissa vet nog inte ens vad det är för det är inget man pratar om hur som helst. Jag har själv mångåriga egna erfarenheter av ämnet och har även via mina volontärarbeten med svårt utsatta människor träffat flera andra i liknande situation.

Vad är då samsjuklighet? Jag är ingen expert. Har ingen utbildning i bagaget utan kan enbart utgå från mina egna upplevelser samt från de flertalet andra personer jag träffat under åren.

Att bära på en diagnos av något slag är idag ganska vanligt. De neuropsykiatriska funktionsnedsättningarna har de senaste åren ökat markant. Personer med exempelvis diagnostiserad ADHD får medicin som i mångas fall blir en hjälp på vägen. Ibland kombinerat med samtalsterapi eller annan psykiatrisk hjälp.

Så finns det dem med samma typ av problematik som även lider av andra psykiatriska diagnoser av något slag. Bipolär. Posttraumatisk stress syndrom. Social fobi. Depression. Ätstörningar. Aspbergers. Beroende eller någon typ av substansbrukssyndrom. Exemplen kan göras långa.

Vissa får god hjälp av vården för sina problem medan en del förskjuts och helt hamnar utanför det så kallade skyddsnätet. Särskilt om personen brukar narkotika och samtidigt bär på andra psykiatriska diagnoser. Vad flera som arbetar inom vården inte förstår är att människor med obehandlade diagnoser och trauman ofta använder droger och alkohol som en slags självmedicinering för att hantera sina svårigheter.

Kvinnor är en extra utsatt målgrupp. Att vara kvinna och bruka narkotika ökar chanserna att bli utsatt. Såväl fysiskt, psykiskt som sexuellt. Trauman av olika slag är mycket vanligt bland kvinnor oavsett om de befinner sig i ett beroende eller tar droger av andra skäl.

En substansbrukare exkluderas ofta från en likvärdig vård och ju sjukare du är desto svårare att få någon hjälp överhuvudtaget.

Att ordet missbrukare står i din journal ökar risken markant att bli stigmatiserad och inte tagen på allvar.

Att ordet missbrukare står i din journal ökar risken markant att bli stigmatiserad och inte tagen på allvar. Även fast det står före detta narkoman så förföljer det en resten av ens liv och man blir behandlad därefter.

Personer med samsjuklighet faller lätt mellan stolarna inom vården. Man bollas runt bland olika instanser men ingen vill ta helhetsansvaret för personen. För att få psykiatrisk hjälp behöver man först vara drogfri. Den hjälpsökande hamnar vid en återvändsgränd och ser ingen utväg varpå man fortsätter sitt destruktiva liv.

Kan man bli för sjuk för att få hjälp? Jag måste tyvärr svara ja på denna fråga om man ser utifrån vårdens synvinkel. Det kallas oftast att personen är för komplex och därmed fråntas rätten till likvärdig behandling eller någon typ av vård alls. Skulden hamnar på den hjälpsökande eftersom denne fortsätter använda substanser och därmed får skylla sig själv.

Vad finns det då för möjligheter för de vilka inte passar in i vårdens fyrkantighet? För dem som år efter år kämpar för att uthärda ett liv som gör alldeles för ont? Vem bryr sig om de som upplevs alltför besvärliga?

Mörkertalet av de som lever i utkanten i vårt välfärdsland Sverige är stort. Vi som dagligen tvingas kämpa väldigt hårt men aldrig blir tagna på allvar. Vart ska vi ta vägen och framförallt hur länge ska vi orka? Dödligheten bland personer som använder narkotika är stor. Så många människoliv som troligen hade kunnat räddats med rätt insatser.

Det förlegade ordet missbrukare innefattar mycket. Vissa hamnar i ett beroende och kan helt enkelt inte bryta det på egen hand. De fortsätter sitt användande trots att det ger negativa konsekvenser. Kroppen har vant sig och blivit fysiskt beroende av exempelvis heroin, alkohol eller lugnande tabletter.

Andra använder substanser som ett sätt att hantera sina obehandlade psykiatriska diagnoser. Självmedicinerar för att lindra smärtan och uthärda trauman personen bär på.

Det är bara ett fåtal exempel på anledningar till varför någon använder narkotika. Hur som helst handlar det oftast om trasiga och kantstötta människor som enbart försöker överleva i en mycket tuff värld. Vill även tillägga att det inte betyder att alla som använder droger drabbas av problem som ger destruktiva konsekvenser. Men eftersom jag valt att fokusera denna text på den svåraste och mest utsatta gruppen så håller jag mig till dem.

Alla som behöver och vill borde få hjälp. De som uppenbart skriker efter hjälp när de känner att de inte klarar av sin situation på egen hand. När livet kraschar och man befinner sig under ytan. Handfallen och ensam. Bärandes på ett ok av tunga och obearbetade upplevelser som man använder droger för att hantera. Att beviljas substitutionsbehandling blir för många en räddning ur ett destruktivt eller långvarigt bruk av opioider. Men vägen dit är ofta krånglig och lång.

De som skrivs in på en metadonmottagning och inte lyckas ”sköta sig” sparkas så småningom ut från sin LARO behandling där följderna kan bli förödande. Risken för återfall och tidig död är stor.

Flera personer diagnostiserade med ADHD beviljas medicin för sin neuropsykiatriska funktionsnedsättning. Förutsatt att man regelbundet lämnar prover som visar att man inte tar andra substanser.

Vården i sin helhet stirrar sig blinda på drog och alkoholtester. Visar det sig att du exempelvis tagit bensodiazepiner under pågående ADHD medicinering tas din medicin bort omedelbart. Är du dessutom en före detta narkoman så är chanserna att du ska återfå din livsviktiga medicin mycket små. Det kallas att du tagit ett återfall och återfallit i missbruket. Därmed nekas personen fortsatt hjälp.

Vem ser helheten? Dig som individ och dina förutsättningar utan att ständigt kräva dessa bevis på att du är drogfri?

Vem ser helheten? Dig som individ och dina förutsättningar utan att ständigt kräva dessa bevis på att du är drogfri? Det räcker inte att fråga personen utan det ska minsann bevisas genom såväl kränkande urin som blodprover. Bara tanken kan upplevas skrämmande.

Det finns alltid en människa, ett liv bakom lagren av destruktiva beteenden, symptom och diagnoser. En människa med precis lika stort värde som vem som helst. Men många av oss som levt och fortfarande lever där i utkanten känner oss oftast inte ens värda att bli respektfullt bemötta. Skammen sitter djupt förankrad där inom dig och påminner om att du minsann får skylla dig själv. Varför? Jo, för du fortsätter missbruka. Jag föredrar dock byta ut ordet missbruka till att bruka. Hela tänket och uttalanden om de som använder substanser är så ingrott. Lämnar man ett drogtest som inte är positivt så kallas det att man är ren. Som att motsatsen bevisar att du är smutsig. Ett positivt drogtest och man såväl bildligt som bokstavligen uppfattas som smutsig. Det är både stigmatiserande och diskriminerande.

Man väljer aldrig ett liv som innefattar svårt lidande. Men av olika anledningar hamnar vissa av oss där till slut ändå. Oftast föregås ett destruktivt liv av signaler som antyder att något är fel. Likheterna med andra i samma situation är i vissa fall stora men det finns alltid undantag. Alla är enskilda egna individer med såväl styrkor som svagheter . Att vara så pass sjuk att man är i behov av stöd och hjälp tyder inte på svaghet. Alla är olika och hjälpen bör därför baseras på vad just du behöver. Många drar sig undan och fortsätter hellre lida än att söka sig till sjukvården. För de vet att de överhuvudtaget ändå inte har någon chans till rätt hjälp.

Det är sorgligt men sant. Självklart finns det undantag. Historier med lyckliga slut. Svårt sjuka människor som fått rätt insatser och slutligen funnit ett liv värt att leva. En livsvilja och vissheten om att det stöd och den hjälp du behöver finns där för dig. Men för många av oss andra ser utgången inte lika lyckad ut. Självmordsstatistiken är skrämmande hög i vårt land och det är föga förvånande men otroligt tragiskt. Man orkar inte hur länge som helst och för vissa blir döden utvägen ur det mörker man befinner sig i.

Skrivet av en person med egna erfarenheter av samsjuklighet.

© BARO 2024